En berättelse om soldaten Palm som växte upp i Fjälkestad och Torsebro

 Denna berättelse fick sin början redan då Karl IVX Johan var kung i Sverige. Året var 1840 när en liten flicka på nr 15 i Kviinge föddes och som av sin mor Gunnild Åkasdotter döptes till Sissa Johansdotter. Redan som 15-åring fick hon börja arbeta som piga. Åren gick och 1866 när Karl XV var kung i Sverige mötte Sissa kärleken. Tyvärr var det förbjuden kärlek för den stilige och kärleksfulle hemmansägaren var gift och en skilsmässa för honom var det inte att tänka på. En tid efter parets kärleksfulla möten föddes en liten pojke som fick namnet Nils med efternamnet Nilsson. Sissa tog väl hand om sin lille pojke. Ibland när arbetsbördan blev för stor fick hon hjälp av sin mor Gunhild. Sju år senare träffade Sissa en ny man som av kärlek ville ta hand om Sissa och hennes lille Nils, som börjat gå i byskolan några timmar i veckan. Det blev giftermål strax för jul 1873 i Knislinge prästgård samma år som Oskar II kröntes till Sveriges och Norges kung.  Äktenskapet mellan Sissa och Nils Palmqvist fungerade bra och paret fick ytterligare fyra söner. De tog även till sig en fosterson och hela familjen försörjde sig med arbete på Fredriksdal  i Fjälkestad och Hamiltonhill i Färlöv för att till sist bli bofasta i Torseke öster om Torsebro . Sonen Sven Palmkvist var med om att starta snickerifabriken invid Torsebro mölla tillsammans med Johan N Efverman 1902. De hade ca tio anställda..

Nils Nilsson växte upp och blev en stilig man. Avstånden är korta i Skåne så en dag 1886 promenerade Nils 18 år gammal över bron i Torsebro från Fjälkestad för att bli soldat vid Skånska regementet, Gärds kompani, Rote nr 17, Bjärlöv och fick efternamnet Palm. Innan den nye rekryten påbörjade grundutbildningen undervisades han om personlig hygien, klädsel och persedelvård. I grundutbildningen på ca 50-90  dagar ingick militär exercis, målskjutning, fälttjänst, bajonettövningar samt kroppsövningar. I utbildningen ingick också krav på att soldaten måste kunna både skriva och läsa flytande. Den blivande soldaten måste efter grundutbildningen deltaga i två rekrytmöten med ett regementsmöte emellan innan han blev godkänd. Denna utbildning som gav bra fysik, allmänbildning och trevligt uppträdande innebar att en soldat blev en attraktiv man med god status i byn. Efter utbildningen kallades i fredstid den indelte soldaten årligen till minst två möten nämligen i juni runt midsommar och i september. För Nils blev mötena och övningarna i Ljungbyhed.

 Till sitt förfogande fick Nils ett torp inbäddat bland gamla ekar på vägen mellan Torsebro och Färlöv. Boningshuset var enkelt och i farstun fanns en dörr där man kunde gå direkt in i stallen utan att behöva gå ut. När man tittade in i stallen om kvällen möttes man av en behaglig värme, grisens grymtande och ett tryggt idisslande från de båda korna. Uniformen, stövlarna och skjutvapnet förvarade Nils i en låst kista i kammaren bredvid sin säng.

På den kullerstensbelagda gårdsplanen fanns en egen öppen brunn med en skyddande stenmur runt om. Ovanför brunnen hängde en spann i en länk som via ett hjul kunde vevas ner i brunnen. När spannen var full med vatten vevades den upp. Torpet ägdes av Hamiltonhill där Nils fick göra dagsverken när han inte var i arméns tjänst.

 1892 kom kärleken att spira på torpet för den 25-årige Nils. Vid ett besök Hamiltonhill hittade han sin allra käraste brud. En liten nätt 22-årig flicka med vackert brunt hår som hette Elna Åkessdotter och som var född i Träne. Hennes mor hette Hanna Bergström och hennes far Åke Jönsson. Det blev bröllop den 13 november och Elna flyttade in i Nils torp. Det kom att födas fem små barn i stugan. Ett år efter bröllopet kom först en dotter som fick namnet Frida och fyra år senare blev det en pojke som fick namnet Gunnar. Trots mycket arbete för den unga frun så vandrade hon tidigt, innan barnen hade vaknat, ut på ängarna under sommarmånaderna och plockade en bukett med ängsblommor som hon satte i en vas på deras enkla bord. Blommorna skänkte glädje och lycka till Elna, ja kanske till hela familjen.

 Nils föräldrar Sissa och Nils Palmkvist hade kommit från Fredriksdal i Fjälkestad till Nils och Elna på nyårsafton 1899 för att passa barnen, när Elna och Nils besökte midnattsgudstjänsten i Färlöv kyrka kl halv elva på natten tillsammans med grannarna. När alla kom tillbaka till Nils och Elnas torp var det ett nytt sekel. Då firade de med julöl från Näsby bryggeri. Nils och Elnas minsta barn som fått namnet Hjalmar sov sött i sin vagga, två månader gammal, helt oberörd av att ett nytt sekel hade inträtt.

 1902 var ett tungt år med torka och missväxt. Vid juletid var det mycket kallt så till och med veden höll på att ta slut. Den 26 december kl. ett på natten bröt Julastormen ut. 1900-talets värsta storm. Vinden knäppte och slet i det lilla torpet. Mitt i natten gick Nils ut och reglade alla dörrar, så de inte skulle blåsa upp. Ingen annan i familjen fick gå ut för många stora grenar på de gamla ekarna runt torpet hade börjat knäckas och föll ner med ett brak. På morgonen när det blivit ljust och stormen bedarrat såg Nils att torpet hade klarat sig bra. Då fick han bud från Hamiltonhill att ladugårdsbyggnaden på Fredriksdal i Fjälkestad hade rasat samman totalt, av nattens storm. I byggnaden fanns det 150 uppbundna kor. All hjälp behövdes och Nils begav sig iväg med häst och vagn tillsammans med några andra drängar i trakten. Korna på Fredriksdal hade blivit begravda under väggarna och taket. Tyvärr hade inte drängarna på Fredriksdal kunnat påbörja räddningsarbetet förrän efter 6 timmar då stormen hade avtagit och det hade blivit ljust. Det var otäcka syner som mötte Nils och övriga räddningsarbetare. Djuren var mycket svårt sargade med brutna ryggar och ben samt med spräckta magar.  De jämrade sig ljudligt. Veterinär Odert Nilsson från Kristianstad hade kommit till platsen för att leda räddningsarbetet och behandlingen av de skadade djuren. Nästan 100 kor fick slaktas direkt av fyra stycken slaktare som hjälpte veterinären. Svinstallet hade också rasat, men grisarna klarade sig bättre. Där var det bara fem, sex grisar som måste slaktas.

Förutom rasade byggnader hade stormens framfart fällt barrträden i skogarna som om en gigantisk lie hade gått fram. Vid Färlöv järnvägsstation hade tallskogen stått tät.  Efter stormen fanns bara enstaka träd. Uppskattningsvis hade 400 träd brutits av, eller ryckts upp med rötterna. Skadorna i skogarna i Nordöstra Skåne värderades till mer än 100 000 kr. (En krona 1900 motsvarar 46,35 kr i dag)

Några dagars senare fick Nils och Elna veta i Nyaste Kristianstadsbladet att vinden från väster på julnatten hade blåst i genomsnitt med 40 m/sek. I Kristianstad var vägskyltar och gatlyktor nerblåsta. Träden i Tivoliparken var svårt skadade och i södra kanalen flöt sprittunnorna från spritfabriken runt. På Ivö hade den 41 m höga skorstenen vid kaolinfabriken brutits av vid grunden och orsakat stor skada vid fallet.  I Kiaby hade väderkvarnen blåst ner, i Barum en fin fiskebod. Vattenståndet hade blivit så lågt i Åhus framför Gästgivaregården att man kunde gå över till Espet. Patrullerande polismän hade fått kasta sig på marken i stormbyarna eller hållit sig fast i träd och stolpar under natten. På många platser hade fåglar i stora flockar hittats döda utanför husen. Troligen ihjälslagna av stormen.  Värst var det för Elna när hon fick veta att 50 fiskare omkommit ute i Östersjöns vågor. Hon tänkte nämligen på sin fars släktingar från Hällaryd i Blekinge som stundtals var ute på havet.

När nyårshelgen var förbi började Nils Palm att såga upp de stora kraftiga ekstockarna som brutits ner av stormen. En del var så torra att de gick att elda med direkt. På så sätt behövde inte soldatfamiljen frysa mer den vintern.

Efter 1902 anställdes inte fler soldater av staten för att Sveriges regering hade bestämt att en värnpliktsarmé skulle skapas under en övergångsperiod fram till 1908.

 Åren gick på torpet och 1904 kom lilla Tyra till världen och drygt ett år därefter ännu en flicka son döptes till Rut. Soldaten Palm gjorde fortfarande sina övningar inom det militära och när han var ledig fick ägaren till Hamiltonhill hans hjälp några dagar i veckan.

 På dagarna lekte syskonen Palm med barnen i trakten. En dag kom lille 5-årige Hjalmar i bråk med två bröder 13 och 14 år gamla. Vid torpet hade ett gammalt träd delat sig i två stammar, plötsligt klämde den äldste av pojkarna in sitt ansikte i den tio cm breda klykan mellan trädstammarna, räckte ut tungan och skrek elaka ord. Hjalmar tog då en sten och kastade mot sin fiende. På något underligt sätt träffade han pojkens ansikte och det började blöda ur näsan.  De båda pojkarna blev ursinniga och sprang fram och tog den lille Hjalmar i armarna och ropade att de skulle dränka honom i brunnen. De lyfte upp barnet över stenmuren och lät honom hänga och dingla över den djupa brunnen. Långt under barnet glänste det svarta vattnet. Efter några minuter lyfte de båda bröderna ut den lille 5-åringent och släppte honom på marken. Blodet hade stannat från 14-åringens näsa och plötsligt kände han sig skamsen och rädd. Snabbt sprang han från platsen med brodern hack i häl. Den lille gråtande Hjalmar sprang in i stugan till sin älskade moder Elnas famn. Trots att det var många hushållsbestyr som väntade tog hon sig tid att krama om sin lille son. När fader Nils kom hem från sitt dagsverke på Hamiltonhill slog han näven i bordet, när han fick  veta vad som hänt. Med raska steg och rak i ryggen gick han över till grannens hus. Föräldrarna till de olyckliga pojkarna lyssnade på Nils berättelse och gav sina söner en välförtjänt bestraffning. Efter den dagen kom de alltid att uppföra sig väl gentemot alla vuxna och barn.  

 

Nils måste ha kunnat spara pengar som soldat för den 1 mars 1907 flyttade han med familjen till en gård i Åsum på 24,6 ha. Jorden var inte den bästa men potatis och råg växte bra. De fyra husen på gården hade vasstak och var sammanbyggda runt en gårdsplan som var vanligt på de skånska gårdarna vid denna tid. Elna fick sitt sjätte barn och tredje pojke och en piga till hjälp i hushållet, som också fick diska mjölkkannorna och hjälpa till att mjölka korna kl 5 på morgonen och kl.5 på kvällen. Då var det också affärsverksamhet vid stallet då flera Åsumsbor kom för att köpa en eller två liter mjölk i sin egen lilla emaljerade mjölkspann. En annan inkomstkälla var också när Elna under sommarhalvåret, varje vecka, körde med häst och vagn till torgmarknaden i Kristianstad och sålde ägg, potatis, grönsaker och blommor från gården.

Sönerna fick i tidig ålder hjälpa sin far att sköta djuren och jorden. Ibland när de hade tid över hjälpte de också till på Killegården. Döttrarna sydde lakan, handdukar och broderade vackra broderier. Allt sparades i brudkistorna. Det behövdes många lakan i ett hem vid denna tid då man måste tvätta lakanen utomhus. Under hela vinterhalvåret var det för kallt för stortvätt, då måste tvätten läggas på hög fram till att vårsolen värmde och linneskåpet fick inte bli tomt.

 Två pojkar i 10-årsåldern hjälpte till på gården som vallpojkar. Detta innebar att de tillsammans vaktade korna när de var på sommarbete. Några stängsel runt beteshagarna fanns inte utan ledarkon hade en bjällra runt halsen och betade var hon hade lust. De andra korna följde alltid ledarkon. Vallpojkarna fick se till att inte korna gick på olämplig mark och att de kom hem till gårdens hage när det var kväll och mjölkdags. Där tjudrades de vid en påle som slogs ner i marken. På morgonen efter mjölkningen tog åter vallpojkarna hand om korna.

 På hösten togs de fem korna in i stallet och bands upp med länkar runt halsen. Det var alltid lite dramatiskt för korna älskade det fria livet att vandra omkring utomhus i ett frodigt gräs. Vid denna speciella höst slog en ko överraskande uppåt med huvudet när Nils skulle sätta på länken. Kon hade långa vassa horn och vid slaget mot Nils ansikte trängde det ena hornet in i Nils vänstra öga som blev till en blodig massa. Sonen Gunnar blev jätterädd och spände snabbt för hästen Dockan för åkvagnen och i nästan galopp åkte far och son till Lasarettet i Kristianstad. Ögat gick inte att rädda utan fick opereras bort. Efter operationen när ögonhålan var läkt fick Nils ett konstgjort öga av glas för att inte se otäck ut, eller behöva gå med lapp för ögat resten av livet. Varje kväll tog Nils ut sitt öga för rengörning. Han prydde sig med en svart lapp för ögat likt en pirat innan han gick till sängs i dubbelsängen med sin Elna. Det konstgjorda ögat förvarades i ett glas med vatten under natten.

 1912 anställdes en ny 20-årig piga hos Elna och Nils i Åsum.  Pigan hade inte så många ägodelar utan de fick gott om plats i hennes koffert som var ca 120 cm lång, 60 cm bred och 70 cm hög med ett rundat lock. En dag packade hon ihop alla sina ägodelar precis som om hon skulle flytta trots att hon var nyanställd.  På kvällen hade hon bakat potatis med skalen på i vedspisen, och dukat fram den saltade sillen. När hon var färdig kallade hon på familjen. Nils hade precis kommit in och tagit av sig sina stövlar. Elna satt tillsammans med dottern Frida och vävde och de tre sönerna knackade sönder stenar till en mur utanför den kringbyggda gården. Pigan gick ut genom porten och ropade att maten var färdig. Pojkarna ville göra jobbet färdigt så de väntade några minuter innan de gick in för att äta. När de kom in i porten som pigan nyss hade passerat brann det i väggarna och i vasstaket. Alla tre sprang in och ropade på sina föräldrar och systrar som satt vid matbordet att elden var lös. Pigan som serverade sprang direkt bort till sin koffert och tog ut den genom dörren till trädgården. Nils och Elna skickade ut sina söner och döttrar i trädgården men ville rädda djuren och sprang ut på gården och in i stallet. Röken var tät, alla fyra vasstaken på gården var nu övertända och lågorna slog 10, 20 meter upp i luften. Det hade blivit ett inferno av eld.  Nils släppte ut de båda hästarna på gödselhögen.  Tog bort länkarna som korna var bundna med. Öppnade dörrarna till grisarna kättar så de kunde springa ut. Glöder från taket trillade ner på djuren och i rädsla för elden sprang djuren ut på den kringbyggda gården.  Elna sprang efter djuren och fick tag i den bästa mjölkkon, men det gick inte att komma ut genom porten för de flammande lågorna, då tog hon kon upp på kökstrappan och in i boningshuset för att rädda sig och kon från elden.  Nils kom efter Elna med en annan ko. Plötsligt upptäckte Nils faran i det brinnande taket ovanför deras huvuden, släppte sin ko, flög bort till Elna och slet henne med sig ut genom dörren till trädgården. När Nils och Elna precis kommit ut rasade boningshusets tak av vass ner. De båda korna som var kvar fick taket över sig och brändes till döds i lågorna. Lyckan var att Nils räddade livet på Elna och sig själv. Tyvärr dog fem kor, flera grisar samt några gäss och höns.

Alla familjens möbler, kläder och andra ägodelar brann upp. Av gården var det bara brandskadade träd, bland andra en vacker kastanj utanför porten, gråstensmurarna och aska kvar. På natten efter branden fick familjen dela upp sig och sova hos grannarna. Efter någon vecka när glöderna hade slocknat låg hela familjen och letade efter saker i askan. Plötsligt fann en av sönerna ett porslinslejon som han fått av sin far som en present när han varit på en marknad. Lejonet var helt men hade fått en liten spricka av värmen från branden. Porslinsfiguren kom att förvaras som en dyrgrip för framtiden.

 Elna och Nils hade en liten brandförsäkring, men släkten och grannarna hjälpte också till med att bygga upp gården på nytt. Vilket var brukligt vid denna tid då man inte hade fullvärdeförsäkrat som i dag. Nils och Elna fick också möbler, kläder och andra saker som gåvor. Hur branden hade börjat förblev en gåta. Den nyanställda pigan bara försvann.

Den nyuppförda gården blev fin.  Stallen och logen blev väl tilltagna. Kastanjen som nu kom att stå vid den nya infarten hämtade sig efter eldens påverkan.  I trädgården planterades ett nytt päronträd. I en nyplanterad berså kunde man njuta av en frukost i det gröna. Runt om Elna och Nils och deras barn växte det på våren blommor som påskliljor, pärlhyacinter, liljekonvalj, dagliljor m.fl. Elna vårdade trädgården och blommorna ömt. Åren gick i glädje och förnysamhet och alla barnen blev vuxna och gifta. Då kom sorgen som en blixt från klar himlen. Deras älskade dotter Rut, gift med Harry, avlider i allmän blodförgiftning efter att ha rivit sönder en finne på kinden tre dagar tidigare. Hon efterlämnade fem små barn. En månad senare avlider också Ruts lilla dotter Inga 4 år i magsmärtor..

Nils avlider 1938. 72 år gammal och yngste sonen Ragnar tar över gården. Elna lever därefter i många år i sitt undantagsrum mot söder och trädgården . Med åren blir hon något förvirrad och då kunde hennes yngste son eller barnbarn finna henne ute på ängarna där hon plockar många jättebuketter av ängsblommor.

Wendes artilleriregemente A3 påbörjade flytten från Kristianstad till Åsum 1946. Några år senare börjar de att använda en ny skjutbana ett stenkast från Palms gård. Skotten ekar dag som natt och störde familjen. Plötsligt en dag upptäcker Ragnar skotthål i boningshusets väggar.  Han blir rädd och kontaktar ledningen på A3 som inte vill tro att några kulor kan hamnar utanför skyddsvallen.  Ragnar ville inte riskera att någon i hans familj kunde bli skadad så han sålde gården. Den nye ägaren kände också obehag så även han sålde gården efter en tid.  

Den tredje ägaren på kort tid vände sig till Kristianstadsbladet som skrev om skotthålen i väggarna. Följden blev att Wendes artilleriregemente köpte hela gården och en kort tid därefter eldades alla byggnaderna upp.

 I dag finns bara grunden kvar av ekonomibyggnaderna och boningshuset, vid infarten växer fortfarande en sliten kastanj, päronträdet är dött och har blivit ett monument över en svunnen tid.  I trädgården blommar fortfarande vårens och sommarens blommor som ett minne av Elna och Nils.

Källor:
Muntliga berättelser av släktingar till Nils Palm.
Artiklar i Nyaste Kristianstadsbladet den 27 december 1902
Information hämtat från Internet adress:
http://www.algonet.se/~hogman/slsoldat.htm
http://www.kavalleri.se/Historia.html
Skånska regementet eller Norringarna (senast P6) hade sitt övningsfält i Ljungbyhed fram till 1923 då allt flyttades till nybyggda kaserner i Näsby, Kristianstad.
Snickerifabriken i Torsebro. Lena Olsson..

Tillbaka till välkomstsidan

 Sidorna skapade av Yvonne Palm Lundström   Uppdaterad 2023-10-01 ©